99:ornas magiska resa – de ska sätta blågult på världskartan

Efter ett halvt liv i världstoppen närmar sig Zlatan Ibrahimovic karriärens slut.
Vad händer med svensk fotboll nu när mannen som överskuggat allt försvinner från scenen?
I den andra artikeln om arvet efter Zlatan möter Sportbladet en ny generation fotbollsspelare – den kanske bästa Sverige skådat.

Text: Erik Niva. Foto: Stefan Mattsson.

var ett bra år för svensk fotboll.

Herrlandslaget kvalificerade sig för EM, AIK spelade Cham­pions League – och en väldigt speciell 17-åring gjorde sin allra första tävlingsmatch på seniornivå.

Den 19 september blev en gänglig slyngel som hette Zlatan Ibrahimovic inbytt i den 82:a matchminuten när Malmö FF föll med 2–1 mot Halmstads BK på Örjans Vall.

Svensk fotboll skulle aldrig bli densamma igen, vare sig på kort eller lång sikt.

Bara två dagar efter att Zlatan Ibrahimovic debuterade föddes så en annan speciell pojke på Karolinska universitetssjukhuset i Solna. Han fick namnet Alexander.

17 år och 114 dagar senare blev Alexander Isak det svenska herrlandslagets allra yngsta­ målskytt någonsin. Och i det läget kunde ­alltså Zlatan Ibrahimovic se tillbaka på en elitkarriär som var prick 17 år och 116 dagar lång.

Det påstås att det går att bevisa vad som helst med statistik, och det går tveklöst att konstruera samband ur vilka sammanträffanden som helst. Kanske är det här också en ren slump. Kanske är det bara en tillfällighet att den mest löftesrika talanggenerationen svensk fotboll sett på en livstid bryter fram samtidigt som vi är på väg att summera karriären för vår allra främsta spelare någonsin.

Men kanske är det delvis också något ­annat.

å Svenska Fotbollförbundets ord­förandekonferens 2013 tillsattes en ­arbetsgrupp med uppdrag att titta närmare på pojksidans talangutveckling. Ett knappt år senare publicerades rapporten ”Den svenska utvecklingsmodellen”.

Huvudförfattare var Stefan Lundin på Föreningen Svensk Elitfotboll och Fotbollförbundets spelarutbildningsansvarige, Claes Eriksson. En av de första och mest centrala meningarna i rapporten löd: ”Svensk fotboll har slutat leverera exceptionella spelare till världseliten.”

Mindre än tre år senare är det nu en annan typ av prognos som Claes Eriksson redogör för när han möter upp på Riksidrottsförbundets idrottscentrum ute på Bosön. Något har hänt. U21-landslaget har vunnit EM-guld, över hela linjen presterar pojk- och juniorlandslagen bättre än tidigare och en hel rad svenska spelare finns nu med i diskussionerna när värvningskarusellerna drar igång runt de europeiska storklubbarna.

– Jo, något har absolut hänt. Och jag får nog säga att det har gått snabbare än jag kunnat förutse.

Generellt sett vill Claes Eriksson undvika svepande, drastiska slutsatser. Vi vet naturligtvis inte vart det här tar vägen ännu. Det är något helt annat att vara en dominant ­senior än att vara en spännande junior, och
i någon mån kommer talangutveckling alltid att gå i vågor.

Men med allt det sagt, med alla de reservationerna avklarade …

– Det kommer en ung generation spelare nu som helt enkelt är mycket bättre än tidigare generationer. Jag är oerhört optimistisk inför framtiden. De som är födda i mitten av 90-talet är riktigt, riktigt bra och med Lindelöf, Augustinsson och Krafth spelar ju a-landslaget stundtals redan med tre 94:or i backlinjen. Men nu kommer det ytterligare ett hopp med dem som är födda runt millennieskiftet. Du väljer att fokusera på 99:orna – och där märks det väl allra tydligast – men du kan lika gärna vidga det och ta med ­några 98:or och 00:or också. Jämfört med spelarna som vann U21-EM är det här ännu en nivå upp.

Snart kommer svensk fotboll att leverera exceptionella spelare till världseliten igen?!

– Exakt vad som är världseliten är väl svårt att definiera, men … Jag skulle bli förvånad om inte de här spelarna får fäste högt upp i de stora ligorna. Jag är ganska övertygad om att vi kommer att få se flera som är med och spelar slutspelsmatcher i Champions League, som är med i klubbarna som kämpar om segern där.

Nästan alla spelarna i och runt P99-landslaget är alltjämt bara 17 år gamla, men osedvanligt många av dem är redan nu på väg att tränga igenom till spel på riktigt hög seniornivå.

Alexander Isak känner ni redan till, och strax bakom honom har Sead Haksabanovic hunnit med 49 a-lagsmatcher för Halmstads BK. Joel Asoro har fått känna på Premier League, och Anel Ahmedhodzic har debuterat i The Championship. Mattias Svanberg gjorde ett av guldmålen när Malmö FF säkrade titeln höstas, Teddy Bergqvist har också fått speltid för de svenska mästarna och Simon Marklund gjorde allsvensk debut för Åtvidaberg nyss fyllda 16. Pontus Dahlberg blir förmodligen förstamålvakt för IFK Göteborg redan i år, och Tim Rönning har imponerat i buren för Elfsborg på försäsongen.

Den största ledarfiguren av dem alla är mittbacken Joseph Colley. Han har visser­ligen inte fått spela seniorfotboll för Chelsea ännu, men tränar regelbundet med Antonio Contes segermaskin.

I U17-EM i somras förlorade laget kvartsfinalen mot Holland med uddamålet, men då tvingades de spela utan sina två mest etablerade spelare – Isak och Haksabanovic hölls kvar i sina klubblag – och besegrade ändå både­ Frankrike och England.

– Varför har våra ungdomar närmat sig de allra bästa? I grund och botten handlar det om kvaliteten och kvantiteten på deras träning. På ungdomsnivå har vi numera långt fler tränare som är betydligt bättre utbildade – och konstgräset har gjort så att vi kan träna mycket oftare. När jag började på förbundet var det ganska tydligt att vi låg efter fysiskt.
I dag gör vi inte det. En svensk ungdom tränar väldigt, väldigt mycket fotboll i dag. I de här åldrarna finns det inga fotbollsspelare
i Europa som tränar mer än de svenska.

När han utvecklar resonemanget lägger Claes Eriksson till fler parametrar: en tydligare certifiering av de olika akademierna, en förlängd tävlingssäsong, bättre sam­arbete med skolorna.

– Bortom det här med kvantitet och kvalitet finns det många mindre delförklaringar.

Jag vill lägga till en mer övergripande variabel: Zlatan-faktorn. Det här är ungdomar som bokstavligt talat levt hela sina liv i fotbollslandet som Zlatan Ibrahimovic förändrade, och jag är övertygad om att det har påverkat dem. Köper du det?

– Ja, det måste jag ju göra. Så mycket som han har betytt, det kan jag inte beskriva i ord. Ingen har varit så banbrytande som honom, han är outstanding. Insikten och inspirationen det ger, att bevisa att man kan bli så här bra även om man kommer från en liten fotbollsnation som Sverige – det tror jag har ­varit avgörande för många. Och ärligt talat tror jag bara att vi har sett början på Zlatan-effekten. Den kommer vi att ha mycket ­nytta av i många år framöver.

Har han påverkat er på förbundet också, ert sätt att se på talangutveckling? Ifall nationen en gång producerat en extra­ordinär världsspelare så växer viljan att göra det igen?

– Jag har aldrig tänkt på det riktigt på det sättet tidigare, men jo, så är det säkert.

tilla flyter Nissan.

Årtiondena kommer och årtiondena går, men vattnet rinner i sakta mak ­vidare under Slottsbron och Robert Nordström fortsätter att slussa fram talanger till Halmstad BK:s a-lag.

När Zlatan Ibrahimovic gjorde sitt allra första framträdande här på Örjans Vall hade Nordström redan mer än ett halvt decennium på posten som Tipselit-tränare. I dag kan han reflektera och resonera med ett kvartssekels erfarenhet.

– I början var vi nog många tränare som var lite irriterade på Zlatan, lite fundersamma kring hur han skulle forma nästa generation. Vi tyckte att han stack ut för mycket, var för individualistisk och för frispråkig – ­inget bra exempel på hur man uppträder. Men sen måste man ju böja sig för faktumet att han har stimulerat fotbollen i Sverige jätte­mycket genom åren, verkligen fått ungdomar att se hur långt man kan komma. I det stora hela går det inte att säga något annat.

På sitt eget kontor har Nordström hängt upp några av de tröjor som HBK samlat på sig under åren i de internationella cuperna. Här finns Gianfranco Zola, Thomas Häßler, Les Ferdinand.

Ute vid fikabordet finns även långa rader av porträtt prydligt inramade på väggen. Det är alla talanger som tagit klivet upp i a-laget under Robert Nordströms tid på jobbet.

– Då ska vi räkna … Nu är det trettionio stycken som är representerade här. Och så hade vi ytterligare tre nya förra säsongen, som vi inte har fått upp än … Sammanlagt fyrtiotvå då. I snitt 1,7 per säsong.

Enligt de riktlinjer som Halmstads BK:s styrelse antagit ska 50 procent av spelarna i a-truppen komma från den egna talangbasen, och ambitionen är större och tydligare än ­bara ett pappersdokument.

När de mötte AFC United i toppen av ­Superettan i somras spelade ­fyra 17-åringar födda 1999 för de blå: Gabriel Gudmundsson, Jonathan Svedberg, Rasmus Wiedesheim-Paul och Sead Haksabanovic.

– Att ta fram egna, unga spelare har alltid funnits i vårt dna. Men vi märker också att det kommer spelare underifrån med ännu högre tempo än förut.
Egentligen går Halmstads BK lite i otakt med tiden. De efterlyser inte den tidigt formulerade målmedvetenheten, utan fortsätter i stället att betona en bred, lustfylld tålmodighet.

– Vårt elitförberedande spår börjar först när killarna blir sexton år. Fram till dess uppmanar vi alla våra barn att fortsätta med andra sporter också. För tidig specialisering och för mycket ensidig träning – det tror vi inte på. Sedan är det många andra som tror på en modell där man väljer ut spelare från tolvårsåldern, eller ännu tidigare. Men vi gör inte det.

Märks det att ert synsätt inte är det som gäller för stunden?

– Ja. Det finns ett föräldratryck på tidigare elitsatsningar, och även våra egna ledare ­efterlyser det ibland. Så då får vi försöka ­hålla emot. Men i dag har vi en föräldrageneration som är mer engagerad, som vill vara med och påverka det deras söner håller på med. På de första femton åren jag höll på fick jag kanske två telefonsamtal från föräldrar som hade åsikter om saker och ting. Nu är det betydligt fler, i tidigare åldrar.

På gott eller ont?

– Både och. Ungdomsledarna har ett ­större tryck på sig gentemot föräldrarna nu, och det tar kraft från dem. Så fort en trettonåring hamnat på bänken utan att få en riktig förklaring så ska det ringas och diskuteras. Det riskerar att bildas en press och en kravbild som inte är gynnsam för barnen.

Det är en sak att formulera en övergrip­ande hållning som känns bra, som bottnar i förnuftet, som fungerar bra i både teori och praktik – men det blir delvis ett annat läge när det levande motargumentet plötsligt dribblar fram rätt igenom dina principer.

Inga regler utan undantag. Ingen modell utan mönsterbrytare.

På många sätt har egentligen Sead Haksabanovic gått på tvärs mot allt som HBK tror på och står för. Det elitförberedande spåret börjar när killarna är sexton? Sead Haksa­banovic var bara femton när han debuterade i allsvenskan, tredje yngst genom alla tider.

– Det var speciellt redan från början. Han kom ju in till oss från Hylte redan som sexåring. Vi brukar alltid säga att vi inte vill ta några spelare utifrån som behöver pendla hit i tidig ålder, det är bara slöseri med tid och energi. Har de det bra i sin lilla klubb ska de stanna där så länge som möjligt. Men jag tror inte att det var något alternativ för familjen. Och vi var väldigt tidigt klara över att det här var något att hålla ögonen på och följa upp, att vi skulle ta hand om föräldrarna och så ­vidare. Vi fixade körersättning och så där – vilket vi aldrig annars gör.

Robert Nordström ser nästan lite förlägen ut när han ler. Alla ungdomsspelare är jämlika, men vissa är mer jämlika än andra.

– På de här 25 åren skulle jag väl säga att vi har fått fram tre spelare som varit extraordinära, såna som det tidigt har varit tydligt att den allsvenska måttstocken knappast skulle räcka till för … Fredrik Ljungberg var så klart den första, och han kom ju väldigt långt. ­Dusan Djuric var faktiskt den andra, och ­­­hade det inte varit för skadorna är jag ganska säker på att han spelat i en av de italienska toppklubbarna. Och så har vi nu då Sead som den tredje. De är lite olika på sina sätt, så klart, men likartade talanger så till vida att man väldigt tidigt kunde säga att det hade ­något långt utöver det vanliga.

Hur tidigt går det att se sånt? I vanliga fall utgår vi ju från att det är väldigt svårt att se på en femtonåring om han blir elitspelare.

– Jo, jag vet. Men här pratar vi nog faktiskt sju, åtta års ålder, att de är på en annan nivå än sina jämnåriga väldigt tidigt. De har väldigt mycket med sig redan från början.

När allt kommer kring finns det en guldvaskare i varje talangutvecklare. Det väcks något i dem när de stöter på den där sällsynta ädelstenen och får en möjlighet att putsa och polera.

– Så är det. Vi har ett litet mantra för spelarna: Om de är redo att göra allt vad de kan för att bli så bra som möjligt i fotboll så hjälper vi dem med det. Mer än så begär vi inte av dem, och mer än så kan de inte begära av oss. Men gör de vad vi ber dem om på varje träning och på varje match så kommer de få svaret på frågan om hur bra de egentligen kan bli. Och för Sead finns det ju inga gränser för vad det svaret kan bli.

Det känns inte för mycket att jämföra ­honom med Fredrik Ljungberg?

– Inte vad gäller den rena talangen. Om ­något har ju Sead varit ännu lite vassare ­individuellt. Ännu bättre teknik än Fredrik, bättre skott, fler poäng … En mer spekta­kulär spelare.

En trappa ner har en fotbollsklass från Sannarpsgymnasiet tvärs över gatan dragit i gång sitt förmiddagspass på konstgräset här i Kombihallen. Ljuden från visselpipor och crosspassningar tränger svagt in till kansliet, då dörren slås upp och volymen växer.

Det är Sead Haksabanovic som kommer förbi. Han tränar inte den här morgonen – ska spela försäsongsmatch med a-laget samma eftermiddag – utan passar på att gå igenom en nyanländ försändelse i stället. En ­trave paket till honom är fyllda av nya skor och träningskläder.

Robert Nordström konstaterar lakoniskt.

– Sead har glömt att HBK samarbetar med Puma. Allt det där är från Nike…

Vi hjälps åt att bära ut paketen, hittar ett bord där det går enkelt att sprätta upp dem. Sead Haksabanovic öppnar den första lådan, och drar upp ett par intensivt rosa joggningsskor som han studerar misstroget.

– Vad är detta? De måste ha skickat fel.

Äh, speciella skor till en speciell kille.

– Så speciell är jag inte.

Medan Haksabanovic sjunker ner i en hög med mer konventionella fotbollsskor kommer några av hans klasskompisar fram och hälsar. När de gått vidare in i omklädningsrummet nickar Robert Nordström mot en av dem.

– Det är Herman Johansson, också född 1999. Han gjorde sin första match med a-laget i helgen, mot FCK på Parken.

Nu har ni en hel handfull 99:or som spelar för a-laget, och en 17-åring som är ­lagets största stjärna. Påverkar det klubben?

– Ja, det gör det. Vi märker redan en lite större stress och oro bland våra äldsta akademispelare. Nu sticker 99:orna ut extremt mycket, och våra killar som är födda 1997 och 1998 börjar känna att de har blivit passerade av yngre spelare, att deras tid att bli elitspelare kanske redan är förbi. Men allt blir mycket enklare tack vare den klokhet och ödmjukhet som präglar alla de här, inte minst Sead. Trots att han hade kunnat välja att flytta till Chelsea eller Liverpool eller Manchester United när som helst har han aldrig svävat iväg upp i himlen, eller slutat jobba för att bli bättre. Det har funnits en klokhet och en ödmjukhet hela tiden.

ust den här januaridagen var en av de första morgnarna som Alexander Isak vaknade upp som välbetald Bundesliga-spelare. Prick tre dagar hade gått sedan han skrev på för Borussia Dortmund.

Och hans lagkamrat från P99-landslaget?

Samma sak som alla andra vardagsmorgnar så långt tillbaka han över huvud taget kan minnas. I pojkrummet hemma i Hyltebruk ringde väckarklockan exakt klockan sex. ­Sedan hade Sead Haksabanovic en dryg halvtimme på sig att göra sig i ordning, innan det var dags att komma iväg.
06.40 stod han vid hållplatsen på Örnatorget och klev ombord på buss 401 in mot Halmstad. Först en dryg timme senare, klockan 07.43, var den framme vid skolan.

– Ibland har jag ju tyckt att det varit jobbigt, men ska jag bli något så måste jag göra det.

Ändå är det inte direkt så att Sead Haksa­banovic saknat möjligheter att välja en annan tillvaro. De första scouterna hörde av sig efter att han imponerat på ett läger i Lomma som tolvåring, och sedan dess har de aldrig slutat ringa.

Sju gånger har han varit över och tränat med Chelseas ungdomslag. Han har hälsat på hos Manchester United, Manchester ­City, Liverpool och Aston Villa.

Han vet vad som finns där ute – men konsekvent har han ändå föredragit utvecklingsmiljön och möjligheten till seniorfotboll som Halmstads BK kunnat erbjuda. År efter år har han valt bort Premier League-akademierna för 401:an från Örnatorget och mattelektionerna på Östergårdsskolan och Sannarpsgymnasiet.

– Men jag tog faktiskt bort tre ämnen nu. Psykologi 2, natur och spanska.
Spanska?! Det kan vara bra att ha ­annars.

– Haha, ja … Men jag har gått spanska i flera­ år, så jag klarar mig.

arje gång jag skickat ett sms till Sead Haksabanovic har jag fått svar nästan på minuten klockan 15.30. Det är då skolan slutar en vanlig dag, och han får ta fram telefonen.

Eftersom det är match den här eftermiddagen blev han ledig redan vid lunch, och har nu tagit ytterligare en buss från skolområdet ner till Café Nosh i centrum.

– Jag har alltid haft klubbar i hälarna på mig som sagt: ”Du är redo nu, du kan komma till oss.” Men hellre stjärna i den lilla staden än vem som helst i den stora staden. Av dem som har gått tidigt har ju de flesta försvunnit helt, och jag har alltid känt att seniorfotboll varit det viktigaste.

Men i vintras erbjöd Club Brügge seniorfotboll. Varför hoppade du inte på det?

– Det var sjukt, faktiskt … Vi var där i Belgien, allt var klart, kontraktet låg färdigt och vi tänkte egentligen bara gå in i rummet och skriva under. Men i stället blev det så att vi åkte hem och pratade igenom allt med familjen, och då ändrade jag mig. Jag kan nog ­vara redo att sticka nu, men det blir ännu mycket bättre om jag stannar här ett tag till först. Jag har minst femton år kvar av min karriär. Jag vill ­inte stressa, utan ta det steg för steg. Och så vill jag inte splittra familjen för tidigt. När jag väl åker så kommer mamma och mina systrar stanna kvar här, men min pappa kommer att flytta med mig. Han har alltid varit en väldigt stor del av min karriär.

Familjen Haksabanovic bildades i Sverige i mitten av 1990-talet. Var och en för sig kom föräldrarna till Sverige som krigsflyktingar; mamma Mihane kom från Kosovo och pappa Senad tog med sig fotbollsbakgrunden från Montenegro.

De hamnade i lilla Hyltebruk, ett tryggt och sömnigt samhälle halvtimmen utanför Halmstad där det fortfarande finns jobb på pappersbruket.
Första gången mellansonen Sead ­hamnade i tidningen var det inte för att han briljerat på fotbollsplanen, utan för att han spridit fridfull stämning som skäggig tomte på mellanstadieskolans julspel. Andra gången ­hade han bakat jordnötskakor med choklad på hemkunskapen inför julmarknaden året ­efter.

– Haha, titta på den bilden … Det är min mamma som är med och bakar där.

Rakt över gatan från familjevillan ligger sporthallen, och det var där utanför som Sead Haksabanovic en gång lärde sig spela fotboll.

– När jag var tre eller fyra år fick jag en ­liten boll av mina föräldrar, började sparka på den. Men jag tog sönder allt i huset där vi bor, så jag fick börja gå ut istället. Och det finns en sån här stor vägg på sporthallen, så jag har alltid gått ut och skjutit på den. Många tyckte att jag var dum i huvudet, för jag stod där jämt. När det regnade, när det snöade … Helt själv. Mot väggen och tillbaka, mot väggen och tillbaka. Jag går fortfarande dit och kör så ofta jag har tid.

När det kommer till prestation är det ­givetvis alldeles för tidigt att jämföra, men till bakgrund och spelstil är det frestande att se Sead Haksabanovic som en sorts hybrid mellan Fredrik Ljungberg och Zlatan Ibrahimovic.
Här finns folkhemmet likväl som invandringsarvet, systemtänket bredvid individualismen.

– Jag tycker själv att jag fått en väldigt bra utbildning, och känner väldigt stor kärlek till HBK som givit mig den.

Som hallänning och HBK:are då: ­Ljungberg eller Zlatan?

– Zlatan. Det var honom jag såg upp till när jag verkligen var liten, när jag först började spela. Jag har läst hans bok, och han har ju ­inte alltid haft det så lätt, om man säger så. Han har fått kämpa för att komma dit han har kommit, och det tog jag med mig efter att ha läst den. Det finns inga ursäkter. Om jag vill bli något så ska jag jobba för det. Zlatan har gjort mycket för Sverige, och för killar som mig.

Han brukar prata om att han behövde ­vara tio gånger bättre än andra för att komma fram. Har du känt likadant?

– Nej, jag har aldrig märkt någon skillnad. Jag har inte känt att jag blivit behandlad annorlunda för att jag heter Haksabanovic och inte Svensson, aldrig känt att jag behövt ­vara mycket bättre än någon annan för att få ­spela.

Snett över pannan har Sead Haksabanovic ett stort ärr – ett minne efter en huvud-mot-huvud-smäll med Dalkurds forward Omar Jagne – men annars har både liv och karriär varit skonsamt mot honom såhär långt.

När jag frågar om den värsta motgång han hittills behövt hantera pratar han om en diffus lårskada som höll honom ur spel i knappt två månader. I den avgörande kvalmatchen mot Helsingborg i höstas lämnade han över en straff han egentligen var ämnad att slå till en mer erfaren spelare.

– Det där är väl en grej … Jag vågar tro ännu mer på mig själv mer nu än jag gjorde innan. Och om man kommer utomlands så har man talangen för att spela där – sedan är allt mentalt, att våga vara sig själv, att våga göra sina grejer. Om jag missar en dribbling ska det inte få störa mig, utan jag ska fortsätta utmana, göra det jag är bra på.

Det är tufft där ute. Har du hårdheten för att göra dig själv rättvisa och bli så bra du kan bli?

– Jag har tänkt på det där, och jag tror det. Men det kommer inte att bli lätt. Allt kommer vara nytt, man måste skaffa nya vänner och allt. Det gäller att vara hård, som du ­säger, att kunna hantera mig själv, min träning, min framtid. När jag flyttar ska jag ha ett mål som jag fokuserar mot, och sedan ­klara av att bara se det målet. Inte bry mig om vad som än händer förutom det.

Vad är det målet?

– Att bli en så bra fotbollsspelare som jag kan bli, och jag tror att jag kan bli en viktig spelare i en stor klubb i Europa. Alltså, typ Bayern München eller Real Madrid eller Barcelona … De klubbarna, de klubbarna som kan vinna Champions League.

När det svenska P99-landslaget började formeras fanns Sead Haksabanovic med från allra första matchen. Det dröjde däremot ett år innan Alexander Isak fick plats i laget, och då fick han nöja sig med att spela ytter.

– Jag visste inte vem han var när han först kom med. Det var inte alls lika mycket snack om honom som det var om till exempel Joel Asoro. Men jag märkte snabbt att han hade kvaliteter, att han var snabb, kunde dribbla och kunde skjuta … Han gjorde mål direkt i sin första match. Jag gav honom passningen, haha.

Än i dag kan Sead Haksabanovic tycka att det känns tråkigt att han inte kunde vara med i U17-EM – han tror att ett fulltaligt lag haft en god chans på guldet – men han har ändå tagit med sig både tro och tillförsikt från åren med pojklandslaget.

– Man märkte snabbt att den här 99-kullen höll riktigt hög nivå. Ibland var vi mycket bättre än de andra landslagen vi mötte.

Du har ju tränat med en kille som Marcus Rashford och kan jämföra. Håller ni samma nivå som han höll i er ålder?

– Ja. Där han var för två år sedan, där är vi absolut också. Han var jättebra redan då, men det är inte så att hans talang är på en ­högre nivå än vår. Det handlar bara om att få ut max av den. Det han gör har vi också har chansen att göra.

sammanhanget är det på sin plats att nämna att historien om det uppskrivna 99-landslaget inleddes med två matcher mot ett högst begränsat Finland – utan en ­enda seger. 1–1 efter ett sent kvitteringsmål
i den första matchen, förlust med 4–1 i den andra.

Det var en smäll som ingen av spelarna riktigt väntat sig, och dåvarande förbundskaptenen Magnus Wikman minns hur han hamnade i någon typ av krisläge direkt.

– Vi blev ganska hårt avslöjade i de där matcherna, och behövde förändra lagets identitet. Det var ganska naivt, väldigt individualistiskt. Från klubbnivå var de flesta av killarna vana vid att föra spelet och att vinna 99 av 100 matcher. Jag tog för givet att en landslagsspelare automatiskt sprang i båda riktningarna, men för dem hade det väl varit tillräckligt att spela åt ett håll. Men här blev kravbilden på dem en annan.

Magnus Wikman presenterade individuella videosekvenser där spelare inte gjort det de var ålagda. Han införde också en tydligare uppförandekod för att stärka lagkänslan.

– Varje morgon hälsar man ordentligt på var och en av sina lagkamrater och sina ledare­, varje kväll säger man godnatt på samma­ sätt. Sedan hälsar väl inte dagens 15-åringar med ett handslag – det är mycket kramar och läkarna var väl inte så glada över smittorisken – men med tiden kom killarna att investera lite mer kraft, tid och ärlighet i varandra. Det är absolut inte de här sakerna­ som har utvecklat dem som individuella spelare, men det var små förändringar som hjälpte till att rädda det här laget.

Efter de första motgångarna förlorade ­sedan 99-laget bara två matcher på de efterföljande två åren, och gjorde bokstavligt talat­ mål i alla matcher de spelade. De vann turneringar, kvalificerade sig för mästerskap, gick jämnt även mot de allra starkaste motståndarna.

– Från början var det inget extremt med den här kullen. Det fanns några killar som ­tidigt låg väldigt långt framme – Joel Asoro, Sead Haksabanovic och Joseph Colley – men det gör det alltid. Men sedan dess har det ju varit en enorm utveckling. Mattias Svanberg förändrades helt på ett halvår, både som människa och som spelare. Alexander Isak kom till ett vinterläger och hade lyft sig till en helt ny nivå. Och de har liksom hjälpts åt att dra varandra framåt.

I svensk idrottshistoria finns det gott om så kallade gyllene generationer. Vi har haft de allsmäktiga, gränsöverskridande 56:orna. Vi har haft Wilander, Edberg, Järryd, Nyström och de andra i tennis, Waldner, Persson, Appelgren och pingisgänget.

– Jag tror absolut att det finns en relevans där. De pushas och inspireras av varandra, blir kanske lite förbannade ibland också. ”Kan han så kan jag också, jag är lika bra som han är”.

Och om nu några av de här spelarna ­visar sig bli fotbollens Wilander och ­Edberg – är det då rättvist att säga att Zlatan är Björn Borg?

– Ja, det tror jag. Zlatan har betytt extremt mycket för den här generationen, han är en otrolig förebild för dem. De älskar verkligen honom. På samlingarna är det alltid otroligt mycket Zlatan. Har han spelat så kollar alla på klippen: ”Wow.” Sen kan jag väl önska att det fanns lika många klipp på hans rörlighetsträning som det finns på hans dribblingar, men bara den där glöden i ögonen har ­givit många ett driv att ta vidare in i sina ­egna karriärer. Zlatan är deras lilla gud.

I det stora hela bekräftar Magnus Wikman bilden som många andra delar. Under hans sju år i och runt de svenska ungdomslands­lagen har han också upplevt att de tillgängliga spelarna rätt och slätt blivit bättre tidigare.

– Många fler är mycket längre gångna, det törs jag säga. Och jämför vi ännu längre tillbaka är dagens unga spelare extremt ­mycket bättre. Men på ett sätt är det inte så konstigt. På 1980-talet tränade en allsvensk spelare två gånger i veckan – i dag tränar varenda åttaåring minst lika mycket.

Vad kommer det innebära för våra ­seniorlandslag?

– Ja du, det är ju frågan. Kommer vi att stå där med en massa 20-åringar som blivit ­mätta ­eftersom de kört seniorträning sedan de var barn? Eller kommer vi ha tillgång till en hel mängd spelare som hävdar sig på allra­ högsta nivå? Jag vågar faktiskt inte svara på det. Kanske blir det lite av båda.

et finns några specifika tillfällen som gör att Zlatan Ibrahimovics bety­delse för unga svenska, skånska och malmöitiska fotbollsspelare nästan blir övertydlig.

Först är det de där scenerna från hans allsvenska genombrottsmatch mot AIK, där ­både en elvaårig Agon Mehmeti och en tioårig Ivo Pekalski fastnade i dokumentärfilmarnas kameror när de jagade en Z-autograf.
Sedan är det invigningen av Zlatan Court på Rosengård, där en elvaårig Erdal Rakip fångade en boll som sköts ut i publiken medan åttaåringarna Mattias Svanberg och Anel Ahmedhodzic tittade på.

– Pappa fångade också en av de där bollarna som Zlatan sköt ut. Men jag har spelat så mycket med den så den är alldeles trasig nu.

Anel Ahmedhodzic skrattar över telefonen från England. Hans pappa Mirsad var semi­proffs i bosniska storklubben FK Sarajevo under de sena tonåren, men karriären avbröts av de jugoslaviska krigen.

I stället blev det ett liv på Rosengård i Malmö, och en förhoppning om att sonen en dag ska kunna ta till vara på möjligheterna som togs ifrån honom själv.

– Pappa har lagt mycket fokus på mig och min karriär, och både han och min mamma har uppfostrat mig att verkligen älska det jag gör. Det är tack vare dem jag orkar göra alla de uppoffringar jag gör för fotbollen.

Utanför familjen – med en uppväxt på ­Rosengård misstänker jag att det finns andra ­förebilder också?

– Zlatan, alltså … Han är den störste. Första gången jag såg honom med egna ögon blev jag helt ordlös. Så fort han spelar vill jag bara kolla på honom, se alla kreativa grejer han gör och försöka ta dem vidare till mitt eget spel.

Men du är ju hårdkokt mittback?

– När jag var liten var jag också anfallare. Säsongen 2011 tror jag att jag gjorde 36 mål på 43 matcher för MFF, men sedan fick jag ­inte plats som forward längre. Det var faktiskt nära att jag slutade i MFF då.

Med tiden fick Anel Ahmedhodzic sin självklara plats i det himmelsblå 99-lag som tog form och faktiskt växte till ett av världens allra bäst i sin ålder. Fyra i de inofficiella europamästerskapen för femtonåringar. Sjua
i ungdomarnas motsvarighet till klubblags-VM, före Chelsea, Roma och Manchester United.

Inget annat svenskt pojklag har någonsin slutat högre i turneringen, och när Magnus Wikman tog ut 66 pojkar till sitt första landslagsläger var 10 av MFF-spelarna med.

– Jag tror att det har hjälpt oss jättemycket att vi alltid haft en grupp som sporrat varandra i MFF, och snabbt blev det så i landslaget också. Vi klickade direkt, blev som bröder i en stor familj. Många andra blev överras­kade när vi slog ut England och Frankrike i U17-EM i somras utan Isak och Haksabanovic, men jag blev absolut inte förvånad. Visst, de två är riktigt bra, men jag har alltid vetat att vi är väldigt många som håller riktigt hög nivå. Vi har mött Portugal, Frankrike, Holland och alla de där, och vi är minst lika bra som dem. Absolut.

Sedan ett drygt år tillbaka bor Anel ­Ahmedhodzic i England och spelar för Nottingham Forest, men i mellandagarna var han tillbaka i Malmö för sitt jullov.

Han hade precis vaknat i pojksängen hemma­ på Rosengård och såg fram emot en inplanerad dejt senare på dagen då telefonen ringde. Det var Nottingham Forests klubbsekreterare, som meddelade att Ahmedhodzic omedelbart behövde flyga tillbaka till England. Han var aktuell för a-lagets bortamatch mot serieledande Newcastle United.

– Först blev jag lite ledsen över att behöva åka, men från det att vi kom in på stadion var det en obeskrivlig känsla. Det var fantastiskt så stor arenan var …

Med drygt 20 minuter kvar att spela fick Anel Ahmedhodzic order om att värma upp. Han lydde, men trodde ändå inte att det skulle­ bli något inhopp.

– Jag hade inte matchtröjan på mig, och benskydden var utanför strumporna. När jag fick veta att jag verkligen skulle in så var jag så nervös att händerna skakade när jag ­skulle fixa grejerna, och jag hörde hur några av hemmafansen sjöng skit om mig.

52 228 åskådare. Rafa Benítez på motståndarbänken, Nicklas Bendtner och Pajtim ­Kasami i det egna laget.

– Så fort jag kom in på planen var allt annat borta, jag var totalt koncentrerad. Jag ­märkte inte ens av publiken, det var som att spela
i parken. Det första jag händer är att jag ­vinner en nickduell mot Dwight Gayle. ­Sedan blev han utbytt mot Aleksandar ­Mitrovic. Han är en betydligt större kille, så i första ­duellen med honom drog jag ner ­honom så att de fick frispark.

Vad tog du med dig från den där matchen?

– Det var det bästa som hänt mig i mitt liv, men framför allt är det väl känslan av att jag håller. Tempot är betydligt snabbare, ja, men det är inte så svårt som folk tror. Min teknik håller, min speluppfattning räcker till. Okej, jag behöver köra ännu mer i gymmet och skaffa lite bättre fysik, men nu vet jag verk­ligen att jag kommer att klara det här. Jag kommer att lyckas.

å Bosön har Claes Eriksson blivit klar med förmiddagens bestyr, ett informations- och erfarenhetsutbyte med före­trädare från ishockey- och basketförbunden.

– Ibland glömmer vi nog bort hur bra vi har det i fotbollen. Även om vi också önskar oss mer har vi ju resurser som de här andra idrotterna inte ens kan drömma om.

Bara ett par dagar tidigare har den årliga undersökningen av svenskars idrottsintresse presenterats – den som heter Sportnavigator – och fotbollen har återigen drygat ut sitt försprång som landets största sport.

Numera har dubbelt så många svenskar fotboll som favoritsport jämfört med tvåan ishockey. Allra störst är skillnaden bland de yngre, även om bara personer över femton år tillfrågats i undersökningen.

– Det är ännu tydligare bland barnen. Jag fick höra en siffra av några av de andra på förbundet – och den låter så otrolig att jag inte är säker på om den stämmer – men de säger att tre fjärdedelar av landets nioåriga pojkar spelar organiserad fotboll i dag. Tre av fyra.

Claes Eriksson slevar belåtet upp en stekt strömming på lunchtallriken innan jag häller några invändningar över honom. Förenklat uttryckt kan man säga att förbundets talangutvecklingsmodell angrips från två håll, dels från dem som fortfarande tycker att den inte genererar tillräcklig spets, dels från dem som i stället hävdar att den är alldeles för baserad på mängdträning, centralisering och selektering.

Efter U21-guldet sommaren 2015 gjorde Tomas Peterson, professor i idrottsvetenskap på Malmö högskola, ett uppmärksammat utspel om hur han ansåg att framgången var det sämsta som kunde hända svensk fotboll, att talangutvecklingen trots titeln var på helt fel väg och nu riskerade att förflyttas 50 år tillbaka i tiden.

– För det första gäller det att värdera alla uttalanden, undersökningar och utredningar som görs – och i det här fallet är det ju ­bara rent nonsens. Det är faktafel. Punkt. Många viker ju sig i argumentationen så fort någon inleder med att säga: ”Det finns forskning som visar …” Jag gör inte det. I det här fallet konstaterar jag i stället att det finns väldigt, väldigt mycket erfarenhet och kunskap som säger att svensk fotboll är på rätt väg.

Vad lutar du dig främst mot då?

– En väldigt stor mängd unga spelare som håller en väldigt hög nivå.

Det finns ingen anledning att vara orolig för att ni kräver för mycket för tidigt och selekterar för hårt?

– Det är inte fel med ungdomar som vill bli bra i sin idrott, och en sak är jag helt övertygad om: Du blir inte bra på något ifall du inte tränar. Du behöver kanske inte köra just fotboll hela tiden – men du måste träna. Har du inte tränat tillräckligt mycket kommer du inte att hinna ikapp. Det håller inte att komma upp i tonåren, träna två gånger i veckan, spela lite Fifa och sedan hoppas på att bli bra.

Samtidigt mildrar Eriksson upp lite genom att lidelsefullt berätta om förbundets nya satsning på en sorts skugglandslag, Future Team. Dit kallas begåvade spelare som är ­sena i sin pubertet eller sin fysiska utveckling.

– Det är oerhört spännande. Jag tror att det kommer att göra så att vi kommer få fram en annan typ av fotbollsspelare – en mer spelskicklig typ. En svensk Xavi, en svensk Iniesta? Varför inte? Jag var på ett läger med 01:orna här innan jul. De var så jäkla bra fotbollsspelare, jag blev nästan tårögd.

Utifrån ser de flesta fortfarande ganska ansiktslösa kollektiv när de tittar på svenska representationslag. Tyckarna och bedömarna ser väl­skolade, lojala och löpstarka allroundspelare, men fastnar sällan vid specifika individuella kvaliteter. Claes Eriksson tror att det håller på att förändras.

– För mig är Zlatan, Alex Isak, Sead ­Haksabanovic och Sam Larsson riktigt ­genuint svenska fotbollsspelare som kommer från den svenska fotbollsutbildningen. Mångfalden är vår själ och styrka i dag. ­Ingen annan nation är så bra på integration, vi är bäst av de bästa. Den svenska modellen är att det ­inte finns någon svensk modell.

Är det verkligen så?

– Alltså, det finns ju traditioner och det finns utbildningssituationer – men den svenska modellen i dag är öppen och har väldigt lätt att ta till sig nyheter och anpassa sig efter olika situationer. I bland annat Holland och Spanien spelar man ju fotboll på ett och samma sätt hela tiden, genom alla nivåer. Kortsiktigt är det väldigt effektivt – för då vet alla vad de ska göra – men på lång sikt är det inte så utvecklande.

I dag finns det ingen som helst förbundsönskan om att a-landslaget och P16-landslaget ska spela på samma sätt. Janne Andersson är helt fri att välja en lågt stående­ fembacksbacklinje ifall han tror att det ger bäst resultat – däremot finns styrdokumentet ”Svenska Fotbollförbundets spelsystem” som stipulerar att pojk- och ungdomslandslagen ska försöka styra bollinnehavet i matcherna.

– I alla fall mellan 15 och 17 är det ganska snäva ramar. Sedan blir det lite öppnare mellan 17 och 19 och vidare upp.

Finns det verkligen ett egenvärde i bollinnehav?

– I en utbildningsfas kan det göra det. Om vi kommer till ett visst antal bollkontroller på offensiv planhalva är sannolikheten väldigt stor för att vi ska skapa målchanser, ­göra mål – och utveckla spelare. Annars tror jag inte att vi kommer vidare.

Björn Andersson som scoutar för Bayern München brukar ju klaga över att han och hans klubb aldrig har något att hämta i Sverige. Kommer han att få anledning att ändra sig snart?

– Jag tycker nog att han redan har börjat mjukna. Efter att vi hade kört över Norge med sex mål med 98:orna i höstas kom han fram till mig: ”Fantastiskt vilken fotboll. Det här är det absolut bästa jag sett ett svenskt juniorlandslag spela.”

Vi strosar ner mot den så kallade Vinnarhallen, där de olika landslagen ofta har sina vintersamlingar. Claes Eriksson redogör för de senaste rankningarna av landslag i olika åldersgrupper.

– Vi är sjua i Europa på U21-nivå, före Frankrike och Holland och Belgien … Det är rätt stort. Och både U17 och U19 ligger i alla fall bland de tio, femton bästa, även om de ­lider lite av att sämre resultat längre bak
i tiden fortfarande hänger kvar. Det är a-landslaget som inte riktigt håller nivån. Jag tror att vi var 24:a i Europa på den senaste rankningen, och med den positionen är det ju precis på håret för att ens få vara med i ett EM-slutspel.

Vi är helt enkelt bättre på junior- än på seniornivå numera?

– Så är det. Och du ställer ju många frågor om vad det innebär och vad det får för konsekvenser framöver. Kan vi vara säkra på att vi får ett bättre a-landslag nu? Nej, säkra kan vi aldrig vara – men jag är ju övertygad om att chanserna ökar. För några år sedan bestämde vi oss för att vi skulle producera bättre juniorspelare inom svensk fotboll. Det har vi lyckats med nu. Så mycket vet vi i alla fall.

skarven mellan januari och februari ­arrangerades en stor nordisk tränarkonferens i Göteborg, där temat var talangutveckling. Sportchefer och akademiträ­nare från de olika elitklubbarna samlades för ­föreläsningar, debatter och workshops.

Janne Andersson och Lasse Lagerbäck var där och pratade, precis som representanter från Manchester United, Bayern München och Manchester City.

Allra sist på agendan var en summerande föreläsning med rubriken: ”Kan nästa Maradona komma från Norden?”. Claes Eriksson deltog inte, men har i alla fall sin uppfattning klar.

– Ja, det ser jag inga problem med, bortsett från att vi fortfarande är ganska få här. Med den utvecklingen vi har nu, utifrån den nivån vi tagit oss till … Nästa Maradona skulle ­mycket väl kunna komma från Sverige. Eller säg nästa Zlatan i stället! Med tanke på vad han redan har betytt för oss ­skulle kanske det ­vara ännu bättre.

Text

Foto