”Säg bara inte att Zlatan är gud här ute. För det är han inte längre”

MALMÖ. Snart 20 år har gått sedan ­Zlatan Ibrahimovic dribblade, ­smajlade och gjorde Rosengård till landets mest omsusade miljonprogramsområde.
I dag har fotbollarna blivit färre, vapnen fler.
Det strålar inte någon stjärna ovanför de här husen längre, det lyser inget Z på himlen.
Folket som bor här måste hitta sätt att hålla mörkret borta ändå.

Text: Erik Niva. Foto: Stefan Mattsson.

Blommorna ligger fortfarande kvar på asfalten.

De regnvåta rosorna slokar och ljusen i lyktorna har brunnit ut, men tankarna på den mördade 16-åringen Ahmed Obaid kommer att finnas kvar här på Rosengård under lång tid framöver.

Erdal Rakip nickar mot minnesplatsen ­genom bilrutan.

– Jag var precis här när det hände. Vi hade sen träning med MFF, jag hade hämtat min kompis här borta och så skulle vi bara åka till mig och hämta kläder för att gymma. Jag körde hitåt, och när jag åkte förbi Zlatan-gården här borta så kör fem, sex polisbilar och ­ambulanser förbi mig. Jag tänkte: ”Vad är det som händer?” Sedan parkerade jag bilen, och då såg jag hur de försökte rädda honom, väcka honom till liv och sådär.

Vi parkerar bilen nedanför huset där Erdal Rakip bott i hela sitt 20-åriga liv. Mordplatsen ligger tvärs över motorvägen, inte mer än 50 meter bort.
Rakip tittar ditåt, men vänder snabbt bort blicken. I vanliga fall tillhör han dem som tycker att Rosengård blir svartmålat i medierna, baktalat av människor som aldrig ens varit här. Han älskar sin stadsdel och sina kvarter, både djupt och innerligt.

Det är bara lite svårare att nå fram till de känslorna när en 16-åring blir skjuten i ansiktet vid busshållplatsen på andra sidan gatan.

– När jag var liten … Okej, det var mycket slagsmål och så, men inget med vapen. Det har kommit nu de senaste åren.

Vi går runt hörnet, till den lilla innergården där Erdal Rakip sparkade sina första fotbollar. En-mot-en-matcher mot storebrorsan. Skrubbsår på knäna, nednötta skor, kraschade glasrutor i dörren till trapphuset. Ljusa minnen av oskuldsfulla, lyckliga barndomsår.

– Du måste förstå, jag har alltid trivts jätte­jättebra här. Det har varit perfekt, så här att alla känner varandra. Man är ute hela tiden, tar det lugnt här på gården, snackar … Ett fantastiskt liv. Man går till en annan gård i jeans, men träffar några där som frågar om man är sugen på att spela fotboll. Såklart. Alla är hemma på två minuter, byter om till mjukisar och sedan direkt tillbaka till gården för matchen.

Är det fortfarande så?

– Ska jag vara ärlig … Det var mer fotboll innan. När jag var yngre spelade det ingen roll vad det var för väder, hur mycket snö det var på planen. Vi borstade bort snön och spelade ändå. Och om det var fint väder kunde man gå dit klockan tio på morgonen, och ­sedan vara kvar där tills lamporna släcktes på kvällen. Det var svårt att ens få en plan. Vi kunde sitta där och vänta i två, tre timmar innan vi ens fick plats, helt otroligt. Så vi ­bara tog det lugnt, käkade nötter, väntade på vår tur. Sedan fick vi hoppa in, och vinnarna fick planen, så då kämpade man för att behålla den … I dag kör jag förbi och ser att planen är helt ledig. För fem, sex år sedan hände aldrig det.

Eftermiddagen har blivit sen, vintermörkret har sänkt sig över Rosengård och köksfönstret två trappor upp slås upp. Middagen är klar, och både mamma, pappa och lillasyster kikar ut för att se varför mellan­sonen dröjer.
Nästan 50 år har nu gått sedan familjen först kom till Malmö. I den lilla byn Kozjak i sydvästra Makedonien fanns gemenskapen och tryggheten, uppe i Sverige fanns jobben och framtiden.

För Erdal Rakip har Rosengård alltid framstått som den idealiska kombinationen.

I samma trapphus fanns farmor och farfar en våning upp, och två kusinfamiljer tvärs­över. På gården hängde kompisgänget som fortfarande håller ihop.

– I mer än tjugo år har jag gått på de här gatorna­ varje dag, och förutom de här ­senaste ­dagarna har jag aldrig varit det ­minsta orolig för att gå ut. Så länge jag ­spelar för MFF kommer jag aldrig att flytta härifrån. Rosengård är mitt hem.

tt par timmar senare på en dragig och högljudd restaurang vid Rosengård centrum, och ett samtal som följer i stort sett samma mönster som alla andra jag hinner med under ett par dagar i området. Den här gången är det en man som heter ­Nesat Spahiu som pratar. Först kommer kärleksförklaringen – den instinktiva lojaliteten formad av ett liv i försvarsställning – sedan följer redogörelsen för en ny typ av oro.
Jo, Rosengård är nedtryckt, felskildrat och missförstått – men nä, det är inte samma ­Rosengård längre. Utsattheten har blivit ­värre, vapnen fler och vreden större.

Och fotbollen? Visst, fotbollen finns såklart fortfarande kvar där nästan allt annat har försvunnit – men inte ens den har riktigt samma närvaro och dragningskraft som den en gång hade.

– Jag har försvarat Rosengård i hela mitt liv. Det finns inget gymnasium här, så jag gick barn- och fritidsprogrammet på Heleneholmsskolan. Där hade jag bara svenska klasskamrater, och det enda jag gjorde var att försvara och förklara Rosengård. Men nu vet jag inte vad jag ska säga … Bara i dag träffade jag en kille jag växte upp med, hade inte sett honom på tio år. ”Vad händer? Bor du kvar på Rosengård?” ”Ja.” ”Åh, fy fan.” Han bodde själv här tills han var 20. ”Hur är det där nu?” Och jag började med det där vanliga: ”Äh, det är inte som ni ser i tidningarna”, men det kom ju bara automatiskt…

Hur är det då?

– Jag vill inte säga att jag är rädd – men jag kan inte heller säga att jag inte är rädd. På allvar, jag tvekar för att gå ut när det är mörkt. Det är helt otroligt, jag blir jätteledsen av att känna så. Jag ser mig om över axeln när jag parkerat bilen och ska gå från garaget och hem. Det har jag aldrig, aldrig gjort innan. ­Inte en chans. Att inte kunna promenera hem på kvällen i Rosengård utan att tänka: ”Den här gången kan det vara jag.” Vi brukade sitta­ till fyra på morgonen och äta nötter på gården, bara snacka fotboll, fotboll i tio timmar. Nu är det mer: ”Kom hem till mig. Vi är inne i kväll.” Tyvärr. Jag älskar Rosengård, vill aldrig flytta härifrån. Men det känns som att det är svarta tider på väg.

32-årige Spahiu skakar på huvudet och tar en tugga av kebabrullen. I stora stycken har han samma historia som Erdal Rakip. Han har också en etniskt turkisk pappa som kom från Makedonien på 1960-talet för att jobba på Kockums, han spelade också för Malmö FF genom alla barn- och ungdomsåren – men han är även en halv generation äldre och ett par besvikelser rikare.

Till slut blev det inte någon elitmålvakt av honom. Talangen var aningen för begränsad och centimetrarna lite för få, så det blev en fotbollsledare på Rosengård i stället.

Först åtta år som ungdomstränare, sedan nästan lika lång tid på seniornivå. Nu fundersam och bekymrad över vad som ska hända både med området och fotbollen som spelas här.

– Det är mycket mindre deltagande nu, ungdomarna gör annat. Förra året när jag var tränare för Liria IF:s seniorer hade jag unga grabbar som var 17, 18 år. Duktiga i skolan – men ändå tvungna att hoppa av skolan och sluta med fotbollen, eftersom de behövde bidra till ekonomin hemma. Och det är ännu värre längre ner i åldrarna. Även om fotboll är en billig sport så är det en tusenlapp i medlemsavgift, det är träningsavgift, betala för kläder … Det är knappt någon som har råd att ens betala en medlemsavgift, det är jättemånga som slutar.

I grunden så handlar det om ekonomi, om fattigdom?

– Det är tiden, och tid kostar pengar. Det känns inte som att barnen har möjlighet att gå till fotbollen längre. Det är stora familjer, ofta traumatiserade föräldrar … Under åtta år som ungdomstränare på Rosengård träffade jag kanske fem föräldrar. När vi spelade Skånecupen körde jag fram och tillbaka hit åtta gånger i min bil för att hämta alla grabbarna. Jag var på föräldrasamtal i skolorna, hade direktkontakt med alla lärare. Ibland betalade jag medlemsavgifterna själv. Men till slut fanns det inte ens bollar, och du kan inte träna fotboll utan redskap.
När Nesat Spahiu började med pojklaget var killarna tio år gamla. I dag har de hunnit bli tjugo, och befinner sig i den åldern då de flesta svenska ungdomar ska börja navigera sig ut i vuxenvärlden.

På Rosengård ser spelreglerna annor­lunda ut. Alternativen är färre, och de avgörande vägskälen dyker upp betydligt tidigare.

– Jag tror inte att någon av de där ­grabbarna spelar fotboll längre, och det är några som det har gått snett för. Det var ett mord för ­något år sedan, när en homosexuell blev knivhuggen. Det var en av mina gamla spelare som gjort det, fick jag reda på. Andra är mer … Vad ska jag säga? Vardagskriminella.

Är du förvånad?

– Nä. Det finns tre vägar här: det är skolan, det är fotbollen och det är kriminaliteten. Skolorna fungerar inte, men tidigare var det i alla fall många som valde fotbollen. I dag känns det tyvärr som att många tar en ­sämre väg. Vill du ha ett par feta Nike-skor som kostar 3 000 kan du aldrig få det av din mamma, din pappa, din lärare eller din tränare. Men om du springer lite för någon, så… När jag ser de 15–16-åriga grabbarna gå runt med de här tiotusenkronorsjackorna från Parajumper och Moncler … Det bara skriker kriminalitet – och det finns gott om ännu yngre killar som lyssnar. I dag är det ju vanligt med 12–13-åringar som gör de kriminellas jobb. Det finns till hands, det går att nå – och det framstår som riskfritt. Ingen åker någonsin fast för någonting. Det är som att Sverige ­givit upp Rosengård, att vi måste leva efter andra lagar här ute.

Hur närvarande har allt det här varit i ditt eget liv?

– Som alla andra känner jag ju folk som gått andra vägar. En av mina gymnasiekamrater blev mördad bara sådär … De bara gick ner med mask och sköt honom, och i efterhand fick jag reda på att han varit inne i det här ­andra livet. Men av mina närmaste vänner är det ingen som ens har stulit ett tuggummi. Själv har jag aldrig sett en pistol live, aldrig ens varit i slagsmål.

När Nesat Spahiu pratar om tonåringarna i dagens Rosengård beskriver han en sorts allt-eller-inget-mentalitet. Här finns inte särskilt mycket plats för jämngrå, vardaglig strävsamhet.

Antingen blir du Zlatan Ibrahimovic eller så kan du lika gärna strunta i fotbollen. Svart eller vitt, stjärna eller nolla. Get rich or die tryin’.

– Alltså, jag skulle inte säga att jag har lyckats. Det blev ingen proffsspelare i fotboll av mig – men jag är gift, har kunnat bilda familj, köpt en lägenhet. För mig är detta tio av tio poäng. Alla kan inte erövra världen.

edanför Swedbank Stadion avslutar Malmö FF försäsongens andra naturgräspass. Vinterplanen är blöt och tung, spelarna trötta och leriga – men på väg mot omklädningsrummet kommer ändå Erdal Rakip på sig själv och vänder om.

Han är en av de mest meriterade 20-åringarna i svensk fotbollshistoria, med tre SM-guld och ett brons i U17-VM. Nu plockar han upp ett bollnät och några fång västar medan­ hans lagkamrater får ett försprång till ­jacuzzin.

– Juniorerna var inte med, så då var det min tur att bära.

Timmen senare rycker Erdal Rakip obekymrat på axlarna. Den mest fåfänga typen av stolthet är inte viktig för honom längre. Numera är han bekväm med det han har förutsättningar för att bli, snarare än det andra tycker att han borde vara.

Det har inte alltid varit så enkelt.

Först skulle han ju bli ”Den nye Zlatan”, precis som så många andra bollbegåvningar från Rosengård. Han skulle bli målgöraren med mankhöjden, anfallaren med attityden. Det var det han fick höra överallt – och det var uppriktigt sagt så han tänkte själv också.

– Jag har sett upp till Zlatan i hela mitt liv, älskar honom fortfarande. Jag blev forward bara på grund av honom. Han hade nummer åtta i Inter, jag gick till tränaren i MFF och sa att jag också måste ha det numret. Hans bok är den enda bok jag någonsin läst ut. Och innan jag gick till träningarna slog jag upp datorn hemma och kollade Youtube-klipp på Zlatan. Varje dag. Det han gjorde på matcherna försökte jag med på träningarna, de målgesterna han gjorde skulle jag också göra­. Ut med armarna …

Rakip reser sig och gör en långsam, teatralisk piruett med fixerade ögon. Sedan flinar han och sätter sig igen, stänger liksom av sitt Zlatan-mode.
Hans egen stora prövotid kom i de mellersta tonåren. Själv såg han sig som försteanfallare i Malmö FF:s pojklag. Hans tränare såg honom däremot som fjärde innermittfältare.

– Jag fick inte spela alls, fick fylla vattenflaskorna i stället. Jag tänkte strunta i det, ­ville hellre spela med mina kompisar på ­Rosengård. Men pappa och farfar var på mig: ”Nej, nej. Fotboll kan gå upp och ner.” Jag sa: ”Nej, det är inte sant. Varför ska jag fylla flaskorna? Jag vill spela, jag vill ha kul.” Men ­pappa sa: ”Lita på mig.” Och jag bara: ”Okej, jag ger det ett år.”

Det är inte så att Erdal Rakip egentligen vill se sig själv som ett positivt exempel eller före­döme här. När det fortfarande stod och vägde med fotbollen satsade han allt på ett kort. Skolan hade inte gått något vidare. Ett första IG i engelska hade blivit en handfull IG i olika ämnen, och där någonstans försvann gymnasiebehörigheten.

– Jag skulle läsa om ett år på IV-programmet, men jag hoppade av och tog fotbollen i stället. Jag rekommenderar alla andra att gå i skolan, att ha en plan B. Jag gjorde fel, tog ett dåligt beslut, gjorde min pappa besviken – men till slut blev det ändå bra. Två månader senare fick jag lärlingskontrakt.

Under ett par osäkra höstmånader identifierar Rakip själv några nyckelmatcher. Det här var på den tiden han fortfarande såg sig som anfallare, som Zlatan Ibrahimovics ­efterträdare.

Att spela på innermittfältet gjorde han bara i nödfall, motvilligt, om nu tränaren verkligen insisterade. Men det gick ju väldigt bra i den där DM-semifinalen mot Helsingborg. Precis som i finalen. Och i SM-slutspelet som sedan följde.

– Då gick tränaren runt till alla spelare. När han kom till mig sa han: ”Jag tror att du kan leda laget till guld.” Jag blev kapten, vann assistligan och blev utsedd till turneringens bästa spelare. Åtta på morgonen nästa dag ringde MFF:s ungdomsansvarige Mats Enqvist och frågade: ”Vill du skriva kontrakt?” Jag kommer aldrig glömma det, hur jag ­direkt sprang in och väckte pappa och hur vi jublade tillsammans.

DE KALLADES ZLATAN – SÅ GICK DET SEN

VALENTINO LAI.

Då: Flyttade till italienska Venezia som 16-åring och d­ebuterade i Serie A innan han fyllt 18.

Nu: Är heltidsanställd som spelande klubb­koordinator i FC Rosengård i division 1 södra.
BOVAR KARIM

Då: Gick till Feyenoord som 16-åring och spenderade drygt två år i deras akademi.

Nu: Efter att ha representerat ett dussintal lag skrev han nyss på för IFK Malmö i division 2.

LABINOT HARBUZI

Då: Gjorde det historiska första målet på Swedbank Stadion när arenan invigdes 2009.

Nu: Efter tre säsonger för Malmöklubben KSF Prespa Birlik, den senaste i division 1, är det oklart om han är i Malmö eller Malaysia ….

GORAN SLAVKOVSKI

Då: Hade knappt fyllt 17 år när han debuterade för Inter på San Siro i en Serie A-match.

Nu: Spelade i höstas för KSF Makedonija och hjälpte laget att avancera till division 6.

Runt om i Malmöfotbollens nedre regioner finns det gott om Rosengårdstalanger som tidigare varit uppskrivna och etiketterade som ”den nye Zlatan”. Goran Slavkovski hade knappt ens fyllt 17 då han debute­rade för Inter på San Siro, men i höstas spelade han för KSF Makedonija i division 7. Bovar Karim gick till Feyenoord som 16-åring, men skrev nyss på för IFK Malmö i tvåan. Labinot Harbuzi gjorde första målet på Swedbank Stadion, men nu verkar ingen ens vara säker på om han är i Malmö eller Malaysia.

Numera är Erdal Rakip den enda Rosengårdsrepresentanten över huvud taget i Malmö FF. Sedan juniorlandslagsförsvararen Anel Ahmedhodzic gick till Nottingham ­Forest finns inte en enda spelare från området i något av ungdomslagen.

– Jag tror att det är mycket inställning och attityd som är förklaringen till att många ­inte tar det sista steget. Går det dåligt ett tag är det svårt att acceptera att sitta på bänken, då är det enklare att åka tillbaka till Rosengård och säga att tränaren inte fattar. Jag var ju själv nära att göra så.

Finns det en särskild Rosengårdsattityd?

– Ja, det finns mycket, det märks hela tiden. Det är den där klassiska: ”Ah, vem är han där? Vad vill han? Jag svär, jag är tio gånger ­bättre.” Det är mycket sånt. Och om du inte spelar är det: ”Ey, varför sitter du på bänken? Varför gör du inga mål?” Jag får fortfarande höra sånt.

Har det alltid varit så, eller var det något som kom med Zlatan?

– Jag tror att det fanns lite förut också, men att det blev tio gånger mer när Zlatan lyckades.

När vi reser oss reagerar jag på att Erdal Rakip går på ett stelt och styltigt sätt. Inget ovanligt för en fotbollsspelare, så jag frågar ifall han blivit skadad eller om han bara är sliten efter träningen.

– Va …? Nä, det är såhär jag går bara. Det är lite speciellt.

Ah, det är din swagger?!

– Haha, precis. Min pappa har frågat mig säkert hundra gånger: ”Är du skadad, Erdal?” ”Nej pappa, inte den här gången heller.”

är jag återberättar missförståndet för Nesat Spahiu skrattar han igenkännande.

– Gångstilen här, ja … För mig räcker det oftast att se någon gå förbi utanför fönstret för att veta om han är från Rosengård. Men det ingår liksom i paketet. Du ska ha en ­kaxig image när du kommer härifrån, du ska ­hävda dig. Åker du in till stan i Malmö så ska det ­synas att du är från Rosengård.

Vad har det inneburit för fotbolls­spelarna härifrån?

– Jag tror att kaxigheten från Rosengård har slagit tillbaka mot många av oss. Det går inte att tro att alla kan bete sig som Zlatan har gjort. Det funkar inte. Eller okej, det funkar om du är lika bra som Zlatan Ibrahimović – då kan du säga vad du vill till vem du vill – men det blir ingen svensk på 100 år igen.

å fort man pratar om fotbollens betydelse för Rosengård och Rosengårds betydelse för fotbollen pratar man oundvikligen samtidigt också om Zlatan Ibrahimovic. Det finns ingen del av diskussionen där han saknar betydelse, ingen del av spelplanen som han inte berör.

Det var han som gjorde området riks­bekant, det var han som laddade det med en extra stark symbolik och det var han som blev en förebild som saknar motsvarighet i någon annan svensk stadsdel.

Men i dag? Utåt sett kan det verka som om kärleken mellan ikon och område förblir ­både ömsesidig och reservationslös, men i verkligheten är relationen mer komplicerad än så. Nesat Spahiu sitter tyst ett litet tag, och ­väger sedan sina ord ovanligt noga när han väl ­börjar prata.

Ämnet är extra känsloladdat för honom. Han växte upp tillsammans med Zlatan Ibrahimovic, bodde i huset snett över gården på Cronmans väg. De har ägnat hundratals timmar åt att spela med och mot varandra, samåkt till de olika juniorträningarna runt ­Malmö stadion otaliga gånger.

– Jag ser honom fortfarande som en vän, men det är ju viktigt att säga att jag inte vill ha något av honom … Jag är inte ute efter några pengar eller någonting över huvud taget – men jag vill det bästa för Rosengård. Och där kan jag känna att jag är lite besviken på ­honom. Jag tycker ändå inte att han har tagit sitt riktiga ansvar gentemot Rosengård. Han kunde ha gjort mycket, mycket mer. Det är lätt att använda sig av att man kommer från Rosengård. Det ger lite cred – tuffa grabben – men egentligen … Vad har han gjort för ­Rosengård? Satt oss på kartan, okej. Men mer konkret?
Det är väl Zlatan Court? Men jag är i och för sig inte säker på hur mycket han personligen betalade, och hur mycket som kom från Nike och bostadsbolaget.

– Och om man går tillbaka och tittar på bilderna från den invigningen – hur många av ungdomarna som fick spela med honom på planen var från Rosengård? Jag tror inte att det var en enda. Och när han var i Barcelona hade de sedan en Zlatan-camp i Malmö – men den var ute i de rikare områdena, ­eftersom Limhamn-Bunkeflo också var sponsrade av Nike.

FC Rosengård har väl också arrangerat Zlatan-camps?

– Så kanske det var, men när Zlatan själv hälsade på så åkte han då till Klagshamn ­eller Bunkeflostrand och inte till oss. Hit kommer han en gång vart tionde år numera, och då spelar han in en reklamfilm mitt i natten när ingen är ute. I stället för att åka skidor eller jaga varenda gång du åker till Sverige – kom ut hit och snacka, kom ut och visa upp dig.

Han känner kanske att det blir för kaotiskt när han är här. Senast var det väl något om att det kastades smällare när han skulle spela in den där filmen?

– Okej, men jag behöver bara titta på hur grabbarna här ute ser på honom för att ­kunna säga att något inte står rätt till. Sedan han blev proffs har det varit sådan Zlatan-hajp så det går inte att beskriva. Grabbarna här ute hade dött för honom. Men nu på slutet … ­Innan vi satte oss för att prata kom några ­andra killar fram till mig när de såg att jag skulle snacka med en journalist: ”Säg bara inte att Zlatan är någon gud här ute. Så är det inte längre.” I dag får du knappt ens höra att de vill bli som Zlatan, fotbollen är inte den självklara drömmen för barnen på Rosengård längre. Då är det något som inte stämmer, kan jag tycka. Så var det inte innan.

På senare år har arvet efter Zlatan Ibrahimovic mest inneburit bråk för fotbollen på Rosengård. Tre av områdets klubbar har fastnat i en tvist om den så kallade solidaritetsersättningen knuten till övergångssumman som Paris Saint-Germain betalade till AC Milan.

Såväl FBK Balkan som FC Rosengård och BK Flagg anser sig ha rätt till de 450 000 kronor som ska tillfalla klubben Ibrahimovic ­representerade som tolvåring. Storstjärnan själv tycks däremot anse att ingen av dem har det.
”Antingen ska jag ha dem eller MFF. Det är många som har tjänat pengar på mig. Det är ingen som har registrerat mig, och att då komma och vilja ha pengar efter tio år …”, muttrade han när Fotbollskanalen ställde frågan.
Nesat Spahiu pustar frustrerat.

– Klubbarna här ute blöder ju. Okej, de är inte utan skuld, de prioriterar ofta fel – men det finns inte pengar, inte material, inte ­ledare. Jag vill sätta min egen femåring i fotbollsskola här, men när jag går och tittar på träningen så är det en ensam ledare i 65-årsåldern som försöker hålla ordning på 40 barn … Men det är väl något med att Zlatan reagerar så fort någon nämner hans namn, så fort någon vill ha något av honom. ”De känner inte­ mig, de utnyttjar mig.” Det är som att han tycker att ingen på Rosengård har rätt att förvänta sig något av honom, att vi inte ska hoppas på honom.

ar en fotbollsspelare ett ansvar? Hur ser det i så fall ut, och gentemot vilka ska det riktas?

Det är komplexa frågor, och Nesat Spahiu påstår inte att han har några fullständiga och allmängiltiga svar. Han har bara ljudet från sitt eget hjärta, och ekot som studsar mellan höghusen på Rosengård.

– Zlatan, du behöver inte ens komma ut. Men starta upp något, hjälp en förening, ­engagera någon av alla de här assistenterna som springer efter dig … Gör någonting. Ditt bankkonto är ändå på väg att sprängas av ­alla nollor. Kolla bara på en kille som (Henok) Goitom. Vad jag har förstått så är han oerhört engagerad i sin förort, och han har ju inte en hundradel av Zlatans budget. Men jag vet ju inte hur Zlatan tänker … Han har sålt sitt hus i Malmö, så han vill väl i alla fall inte bo här. Han kanske är besviken på oss, jag har ingen aning. Men vi är faktiskt besvikna på honom också, jag är besviken. Allt han hade behövt göra hade varit att bli mer synlig på Rosengård. Inte för mig – inte för 35–40-åringarna – men för 10-åringarna. Fotbollen måste bli en del av identiteten för Rosengårdsbarnen igen.

Titta in i lägenheten Zlatan växte upp i – gå in rum för rum!

öblerna är utbytta, men Valentino Lai känner ändå igen sig omedelbart.
Det är inte så konstigt. Hans egen mamma bor fortfarande kvar i en identisk lägenhet en trappa ner, och så fort han kliver in i den långsmala hallen sköljer tonårsminnena över honom.

Två sovrum – ett litet och ett stort – båda med dörr till balkongen ut mot gården och fotbollsplanen. Vardagsrum med fönster åt två håll. Lågt i tak, men robusta materialval.

En rätt typisk miljonprogramslägenhet, men en helt unik fotbollshistoria. Det var här Zlatan Ibrahimovics mamma bodde fram till och med 2004, och det var här de första ­kapitlen skrevs i legenden om det stora Z:at.
Det var här han kastade ur sig de oneliners som blev stommen i den andra ”Blådårar”-filmen. Det var här han lät sig fotograferas i MFF-dräkt på pojksängen under Ronaldo-affischen.

– Hans mamma bakade fantastiska bröd här. Det luktade alltid gott av dem i hela trapphuset.

Valentino Lai knallar vidare från köket. ­Officiellt är det här en evakueringslägenhet, men det kommunala bostadsbolaget har passat på att göra det till en sorts showroom och har försökt återskapa känslan så gott de har kunnat.

Det har funnits planer på att göra lägen­heten till ett mer officiellt Zlatan-museum och det har pratats om att göra den till utställningshall för Moderna museet, men just nu hänger allt lite i luften. Bostadsbolaget har haft svårt att få klara besked om hur ­huvudpersonen själv skulle vilja ha det.

Framme vid vardagsrummet kikar Valentino Lai in och ler brett.

– Det kommer tillbaka direkt. Jag minns en gång, jag hade precis blivit klar för Venezia … Zlatan låg där i soffan, jag satt här. Då var det en sån här gammal telefonsvarare här som han slog på: ”Lyssna på detta här.” Så är det Martin Dahlin som talat in ett meddelande, berättat att han vill hjälpa Zlatan som agent. Och Zlatan drev ju bara, drog sitt klassiska garv: ”Vad ska jag med honom till?”

En gång var han större än Zlatan? Inte riktigt, men ändå nästan. Valentino Lai är knappt tre år yngre än Zlatan Ibrahimovic, men var ändå före honom ut i det riktigt ­stora fotbollslivet.

Han var bara 16 när han flyttade till Italien och Venezia, hade knappt hunnit fylla 18 då han startade i Serie A borta mot Chievo.

Ändå blev karriären inte riktigt vad den kunnat bli för Valentino Lai heller. Han tog aldrig det där sista steget, utan stagnerade ­tidigt och sjönk snabbt och stadigt neråt i fotbollshierarkin.

– En grej tog jag med mig. Jag var utlånad till Triestina i Serie B samtidigt som Zlatan var i Juventus, och en helg hade vi båda lördagsmatch runt Milano. Han avgjorde på San Siro, och i mitt huvud var det ju tradition att gå ut på krogen och fira efter en sådan stormatch. Jag var redan på väg in mot Milano när jag snackade med Zlatan: ”Ja, vi ses på Hollywood snart så kan vi umgås och dricka skallen i bitar.” Hans svar var bara: ”Är du dum
i huvudet? Jag ska hem till Turin och ­köra ­rehab, för vi har en viktig match nästa vecka.” Där slog det mig att … shit, han ­menar allvar.

När Valentino Lai tänker tillbaka till ungdomen i dag ser han mönster som han inte upptäckte på den tiden. Redan då var det Zlatan Ibrahimovic som stannade kvar nere på gårdsplanen när Lai och de andra ­killarna drog in till discot i stan.

Man ser det man vill se, man visar det man vill visa. För de nya lagkamraterna i Manchester United är det självklart att Zlatan Ibrahimovic i första hand är en hyperseriös yrkesman. För grabbarna på Rosengård var det inte lika uppenbart då, och är fortfar­ande inte lika tydligt nu.

– Speciellt i sina tidiga år var han ju ”Bad Boy” framför kamerorna. Men det han inte riktigt visade var att han var tusen procent professionell, och att det är därför han är där han är i dag. Det har han inte riktigt förmedlat utåt, eller det har i alla fall inte nått fram till ungdomarna här.

Är det så?

– Ja, jag har varit ute en del och föreläst i gymnasieskolor – för fotbollskillar – och ­deras uppfattning om vad som krävs för att bli proffs … Man blir ju mörkrädd. Det är ­bara feta bilar, klockor, fest … Det de ser är det ­yttre, men de ser inte insidan och baksidan av som krävs.

i står på balkongen och tittar ut över den delen av Rosengård som heter Törnrosen. Valentino Lai pekar bort mot Värner Rydénskolan på andra sidan höghusen. Det var där både han och Zlatan Ibrahimovic gick som små.

I dag är gymnasiebehörigheten på högstadiet en av de lägsta i hela Sverige, 38,4 procent. Två av de andra skolorna i området – Rosengårdsskolan och Örtagårdsskolan – har avvecklat högstadieundervisningen helt.

– Förra året var jag runt och besökte klassrummen här, och det var ju total kalabalik där inne. Eleverna var helt oengagerade, och ­vissa av lärarna hade till och med jag svårt att förstå. De pratar knappt svenska – hur ska de då kunna förmedla språket till de unga? Där fick jag en sån här … ”Shit, vad är det här? Såhär kan det inte vara.” Min syrras dotter gick på Apelgårdsskolan innan de flyttade från området. De fick hem prov, och det var tamejfan grovt felstavat i frågorna.

Nere på gården står Zlatan Court tom den här förmiddagen. Underlaget på planen var ett annat då – nu är det en typ av svart gummi­matta – men det var här Zlatan, Valentino, Nesat och de andra gjorde Törnrosens gårdslag till hela områdets bästa.

I dag har en av dem tagit sig upp i ett helt annat universum, medan Valentino Lai är tillbaka på mammas gata. De tre senaste ­säsongerna har han spelat för FC Rosengård, och sedan några månader tillbaka har han en heltidsanställning som spelande klubbkoordinator.

Det går att beskriva det här som hans andra fotbollsliv. Det första – elitversionen – tog slut i förtid.

– När jag var 27 och lämnade Viborg ­tappade jag motivationen för fotboll fullständigt, och då stod jag där … Jag visste inte vad jag skulle göra. Jag fick stora erbjudanden från klubbar i Kazakstan och sådär, men jag hade inte längre lust att flytta runt till ­höger och vänster. Det var en oerhört jobbig period för mig, det var mycket, mycket tufft. Alla­ de här som alltid kallat en ”brorsan” och ”kungen” … Helt plötsligt vände de mig ­ryggen. Jag kände mig så liten, en decimeter stor. Ingenting att falla tillbaka på.
Ungefär samtidigt som Zlatan Ibrahi­movic tog plats som mittpunkten i Paris Saint-Germains nya oljesatsning började ­Valentino Lai jobba på tvätteriet Berendsen i Limhamn.

– Där fick jag verkligen slita. Min mamma har fortfarande kvar min första lönespec, hon har ramat in den. 3 000 kronor fick jag. Och då hade jag svettats blod nere i den där källaren. Men jag var där i fyra månader, och jag tog mig igenom det.Och nu känner jag ­bara … De människor som har det där yrket, kvinnor och män som har stått och sorterat smutsiga lakan från hotell i 30 år … Jag har enormt stor respekt för dem, enormt stor.
Vi fastnar framför den gyllene plaketten vid ingången till Zlatan Court. ”Här finns mitt hjärta, här finns min historia, här finns mitt spel. Ta det vidare.”

Valentino Lai säger ingenting, ler bara snett. Han har tagit det vidare, han har bara tagit en annan väg, en annan riktning.

FC Rosengård har två olika kanslier.

Det ena ligger inne vid Malmö IP, och där finns damlaget som snart ska spela Champions League-kvart mot FC Barcelona. Det andra ligger här vid Rosengårds idrottsplats, och de inbrottssäkra dörrarna här är så tjocka att de är svåra att baxa upp till och med när de är olåsta.

Här finns herrlaget som precis gått upp i sydettan, här finns det andra damlaget med de andra förutsättningarna – det som kämpar i trean – och här ligger Valentino Lais nya arbetsplats.

När vi kommer in välkomnas vi av nytillträdde vd:n Amir Poursamad och erfarne ­utvecklingschefen Ivica Kurtovic.

– Innan vi gör något annat måste du svara på kuggfrågan … Var är han här?
Ja … Där är ju Zlatan i alla fall.

– Du klarade testet. Välkommen till FC ­Rosengård.

Ivica Kurtovic håller fram en lagbild där en blond kille i åttaårsåldern ser smålurig ut. Sedan tar han fram en snarlik bild, tagen några­ år senare. Han är själv tränaren med det yviga håret, medan Zlatan Ibrahimovic fått lite mörkare hår och bytt till FBK Balkans mörkblå dräkt.

– Den här bilden kanske inte FC Rosengård vill se, men egentligen tycker jag bara att det är konstigt att vi inte kan dela på pengarna från den där solidaritetsersättningen. Alla vet ju att Zlatan spelade både för Balkan och för Malmö BI – alltså klubben som numera heter FC Rosengård – och att han gjorde några veckor för BK Flagg. Men diskussionen pågår fortfarande. Vi har varit på möten och försökt medla, men då sa Balkan blankt nej till att dela på pengarna. Det är tragiskt.

Snabbt drar Ivica Kurtovic igenom en kortversion av hur Malmö BI blev Mabi som nu blivit FC Rosengård.

– Runt 2006 hade vi en peak med ett trettiotal lag, men vi hade fallerat med att rekrytera ledare under en längre period och snabbt föll allt som ett korthus. 2008 stod vi vid ruinens brant, och hade egentligen inga ungdomslag alls här. I dag har vi 19, 20 lag igen. Fortfarande ett underskott på ledare, men nästan 400 ungdomar i verksamheten. Men det går att prata om en förlorad generation. När killarna som är mellan 15 och 20
i dag behövde komma in i ett ungdomslag kanske vi inte ­hade något.

Amir Poursamad fyller på:

– För fem, sex år sedan hade nog fotbollen kunnat vara en räddning för många av dem som blivit kriminella. Men nu har det gått så pass långt att ungdomarna hamnar i skiten i betydligt, betydligt lägre åldrar – och personligen tror jag inte att fotbollen, idrotten räcker till längre.

Ungdomarna är yrkeskriminella redan när de är 14, 15 år. Det är coolt att bära vapen, status att bära skyddsväst. Inte­ ens Zlatan tjänade pengar på fotbollen när han var 15, det var först när han drog till Ajax som han verkligen fick pengar. Det är lång väg dit, det kräver både talang och disciplin och en viss livsstil – och numera tar man hellre den enklaste, snabbaste vägen.

Vore det inte sunt för er med lite fler ­lokala spelare i herrlaget, som före­bilder? Nu finns det bara tre i hela ­truppen: Valentino Lai, Mohamed ­Ramadan och Adnan Gerzic.

– 100 procent, det är vad vi vill – men de måste finnas också. Vi jobbar oerhört mycket med talangutvecklingen här ute, men killarna måste klara av att svara upp mot den nivå­ som vi siktar mot.

Det är sannerligen inte så att FC Rosengård försöker slippa undan sitt sociala ansvar. Tvärtom är de både ovanligt aktiva och anmärkningsvärt framgångsrika.

Det EU-finansierade arbetsmarknadsprojektet Boost by FC Rosengård är ett av de främsta exemplen på samhällsengagemang som svensk fotboll överhuvudtaget kan visa upp, och härnäst är avsikten att sjösätta ett nytt koncept tillsammans med fastighets­bolaget som äger Rosengård centrum.

– Vi ska skapa en entrepenörsskola för folk som bor här ute på Rosengård. Målet med det är att ungdomarna ska få verktygen att ­själva driva Rosengård centrum på sikt, och vi tror mycket på att det är den typen av bryggverksamhet mellan fotboll, skola och arbetsliv som behövs. Ungdomarna här är väldigt, väldigt utsatta, lever i en väldigt, väldigt tuff miljö. Skjutningar har blivit deras vardag. Så fort det plingar i telefonen … Jag lovar, det rinner i mitt hjärta. ”Är det någon som har blivit skjuten nu?” Det är inte en gång per år längre – det är en gång i veckan, två gånger
i veckan. Men jag ser faktiskt tecken på att omgivningen börjar vakna nu. Många ­privata investerare är intresserade av partnerskap, både Malmö stad och det kommunala ­bostadsbolaget är med och sponsrar oss. De har förstått innebörden av allt som hänt, och de inser vilken betydelse fotbollen kan få här ute igen. Men det behövs mer kraft och ­större resurser – och det kostar pengar.

Ute i området har jag stött på en besvikelse över att Zlatan Ibrahimovic inte engagerat sig mer. Känner ni samma sak?

– Vill Zlatan associera sig med Rosengård i dag? Det är en fråga jag faktiskt har ställt mig själv. Frågan är om han själv har ­intresse, jag känner inte honom … Rent krasst ­hade ju Zlatan kunnat kasta in pengar: ”Här är en miljon, här är tio miljoner.” Han hade inte ens märkt det, men vi som jobbar här hade verkligen gjort det.

Medan klubbens vd har pratat affärsstrategier och partnersamarbeten har Valentino Lai mest suttit tyst och lyssnat. Det är liksom inte hans språk. Hans eget Rosengård ligger vare sig i de slutna styrelserummen eller i de utsatta gathörnen, utan vid de små gräs­plättarna och betongplanerna mitt emellan.

Själv har han återvänt hit. Han hoppas fortfarande att andra kommer att göra det­samma.

– Någonstans vill jag innerst inne tro att Zlatan kommer att göra något den dag då han lägger av. Just nu är han nog så fokuserad på sin egen grej, men så som jag känner honom tror jag att han kommer sätta sig in i verkligheten här ute igen när han väl slutar spela. Jag tror inte att Rosengård har sett det sista av Zlatan.

Varje gång jag åker till Rosengård slås jag av hur nära centrala Malmö det verkligen ligger, bara en dryg kilometer från Möllevången.

Nu pratas det återigen om förtätning och gentrifiering, om en ny pendeltågsstation vid Zlatan Court och en 22 våningar hög signaturbyggnad som ska heta Culture Casbah några hundra meter därifrån.

Erdal Rakip har egentligen ingen åsikt om allt det där. De diskussionerna betyder ingenting alls för honom ännu, de pågår bortanför hans värld. Han gör en gest mot andra ­sidan av motorvägen i stället.

– Malmö Kebab, den första kebaben som fanns i Sverige. När U21-landslaget spelade här i Malmö tog jag med mig Jordan Larsson, Carlos Strandberg och Muamer Tankovic dit.

På vägen in mot Rosengård centrum snuddar vi Zlatan Court, och Erdal Rakip minns när den nylagda planen invigdes.

– Hur gammal kan jag ha varit då? Kanske elva eller tolv. Jag skippade min träning, ­ringde tränaren direkt: ”Jag är sjuk.” Zlatan sköt ut några bollar från planen, en av dem fångade jag. Sedan kollade jag inte mer, utan gömde bollen under tröjan och drog raka vägen­ hem. Jag har fortfarande bollen där. Ibland när vi inte hittat någon annan boll brukar mamma säga: ”Men gå ut och spela med den bollen.” Jag och min bror bara: ”Ingen får ­röra den bollen. Den ska vi ha hela livet.”

Tio år senare kör du nu förbi planen i en stor Porsche ­Cayenne.

– Jag köpte den från Viðar Kjartansson. Tidigare skojade jag hela tiden med honom: ”Ey, kan jag få köpa din bil?” Till slut stack han, då sa jag bara ett pris. Och han bara: ”Okej.”

Erdal Rakip är en sån där kille som känns ganska ung och väldigt livserfaren på en och samma gång. Han berättar om sin familj, om mamman som blev av med kontraktet på Panduro när hon var hemma med familjens minsta dotter, om pappan som hoppade av jobbet hos lokala fotbollsklubben Prespa Birlik efter att det blivit ”lite jidder” där.

– Det blev något som gjorde att han inte trivdes mer, så han fick hoppa ut från klubben efter tio, femton år. Han var mycket stressad när han inte hade jobb – ville arbeta så mycket som möjligt för att hjälpa familjen – men jag sa åt honom att ta det lugnt och slappna av. Jag kunde ta hand om det där.

Hur gammal var du då?

– Sjutton, tror jag. Men nu jobbar pappa igen. Han vilade ett år, men har börjat i en moské i en källare här. Han tar hand om pappren och så åt de andra som kanske inte kan så bra svenska.

Än så länge delar Erdal Rakip fortfarande rum med sin tre år äldre storebror. De såg en möjlighet när storasystern gifte sig och flyttade till Norge, men hann knappt börja sin sten-sax-påse-runda om hennes rum innan deras mamma avbröt dem: ”Glöm det, det rummet ska er lillasyster få.”

Det blev som det blev. Bröderna Rakip fick skissa lite mer på inredningen av det gemensamma sovrummet i stället.

– När vi spelade Champions League var min bror på mig: ”Juventus tröja måste du byta­, och Zlatan måste du ta. Sedan bryr jag mig inte om vad du gör, men de två måste du ha.” Så efter matchen mot PSG gick jag fram när Zlatan var på väg hem. Jag skämdes, men gick fram och sa att jag också var från Rosengård och frågade om jag kunde få hans tröja. Han bara: ”Absolut.” Och så öppnade han dörren, ropade på materialaren och tog ut den.

Fick du Juventus också?

– Jaja, Pogbas. Vi måste bara fixa ramar nu. Sen tänker jag att min egen tröja ska hänga i mitten, Pogbas tröja på hans sida och Zlatans på min.

Vad gör brorsan? Jobbar han?

– Vet du? Han ringde mig i dag: ”Erdal, ­Erdal – jag fick fast.” Han har bytt jobb flera gånger. För några år sedan sa han: ”Vad ska jag bli, vad ska jag bli? Jag vet inte.” Så sa jag: ”Lyssna, du gillar att vara vakt.” ”Ja, men jag har inte pengar till utbildningen.” ”Jag ska hjälpa dig.” Så han stod utanför O’Learys i sex, sju månader, men trivdes inte riktigt. Sedan bytte han till ett lager med färger och sådär, men nu jobbar han på sjukhuset. Hela tiden har han jobbat timmar och så, men i dag fick han fast anställning. Det är kul för ­honom. Eller, det är kul för oss alla.

Inne i Rosengård centrum beställer Erdal Rakip saft från Balkan och hälsar på några bekanta som passerar förbi. De närmaste vännerna ska han träffa lite senare, efter middagen. En av dem har precis fått en egen lägenhet hemma på gården, och de senaste kvällarna har killarna samlats där för att fixa och måla.

– Alla utom jag har tagit studenten, de ­flesta jobbar. Just nu är det en som inte har jobb, men jag och Paweł Cibicki ska fixa det till honom. Jag har frågat runt rätt mycket, och så en dag körde jag hem Paweł efter träningen: ”Ey, har du inte jobb till min kompis?” Han bara: ”Jo, jo, jo!”

Har Cibicki en stab på fjorton anställda, eller?

– Nä, men han känner någon som håller i sånt här med parkeringsböter i Ängelholm. Så i dag eller i morgon ska min kompis gå och träffa chefen där.

En dröm kan ha olika utseenden, och besannas på många olika sätt. Någon dag vill Erdal Rakip också spela i en av de stora euro­peiska ligorna, men han har egentligen ­ingen brådska dit.

Det här är också ett bra liv.

Så väldigt ofta handlar framgångsberättelserna från utsatta områden om att komma bort, om att komma därifrån. Det är inte så Erdal Rakip ser på saken.

Han tror mer på att stanna kvar, hjälpa till, göra livet lite enklare för människorna runtomkring. En kväll förra hösten startade han mot Real Madrid på Santiago Bernabéu-stadion. Kvällen efter var han tillbaka på Rosengård, hyrde en inomhushall med sina kompisar och gick sedan hem till rummet han delar med sin bror.

Allt måste inte gå i den andra riktningen. Det går att ta med drömmarna till Rosengård också. De ryms här, och det finns gott om människor som vill ta emot dem.

– Jag försöker hjälpa mina kompisar så mycket som möjligt, och vara där för familjen så mycket jag bara kan. Om de vill åka på semestrar, när de behöver något till lägenheten … Det de har gjort för mig vill jag ge tillbaka. Det de har betalat för att jag ska kunna spela med MFF – det är inte pengar som trillat från taket, det är pengar de har arbetat för. Och det de har givit mig, det ska de få tio gånger tillbaka.

Är det svårare att lyckas i livet om man kommer från Rosengård än från en annan­ del av Sverige?

– Ja, jag tror det. Och då blir det ännu viktigare att hjälpa varandra här. Det går liksom inte att göra något annat. Det verkar inte som att någon annan kommer att hjälpa oss.

Text

Foto